Till försvar för en diskriminerande lagstiftning

En uppskruvad debatt mellan Gudrun Schyman och Per Ström har uppstått på Svenska dagbladets debattsida med anledning av Per Ströms bok "Sex feministiska myter".

Per Ströms replik var tillräckligt intresseväckande för att jag skulle posta en kommentar. Artikelkommentarer drunknar snabbt på dagstidningarnas hemsidor och grundfrågan är principiellt intressant, så jag postar den här också:

"Diskriminerar lagstiftningen? Ja.

Bör lagstiftningen diskriminera? Definitivt ja!

Diskriminering i betydelsen särbehandling sker överallt i vårt samhälle och så även i lagboken. Rika diskrimineras i skattelagstiftningen då de får betala högre skatt än fattiga. Kriminella diskrimineras framför de laglydiga osv.

Det man däremot alltid ska ifrågasätta är om det i ett visst fall finns skäl till olika behandling. I en värld där män som bara några exempel har nästan all makt, huvuddelen av pengarna och begår nästan alla våldsbrott finns det kanske skäl att ha en viss olika behandling? Det handlar inte om illvilja - utan om att se problem och vilja göra något åt dem.

Sedan ska man inte överdriva köns-skillnaderna i lagstiftningen. Vissa är kulturellt eller biologiskt betingade. Andra finns mest på papperet (se grov fridskränkning vs grov kvinnofridskränkning i 4 kap 4a § BrB som exempel) och ett fåtal är direkt olämpliga och borde ändras."

Om själva boken pratar Per Ström här. Och en utförlig kritisk recension  av Lisa Magnusson hittas här.

Förskolan in i skuggan igen?

Trots att det ibland känns som om jag går på "repeat", så måste jag bara skriva några rader om förskolan i Östhammars kommun. Egentligen borde jag känna mig både nöjd och stolt. Miljöpartiet lyckades under förra mandatperioden få upp ögonen på Barn- och utbildningsnämndens ledamöter för hur det står till i våra förskolor. Förskolan har år efter år fått stå tillbaka för skolan. Detta har resulterat i att vi hamnade på en topplista som ingen vill hamna på. Nämligen topp 15 från botten i Sverige, om man mäter i personaltäthet. Den dåvarande majoriteten (med bl a Miljöpartiet) valde att prioritera förskolan och vi lyckades faktiskt få upp personaltätheten en hel del. Från 6,4 barn/heltidstjänst till 5,7 barn/heltidstjänst.

Trots att vi fortfarande har en bit att gå för att komma upp i rikssnittet, så kände jag mig väldigt nöjd. Vad hände då? Jo, det blev ett majoritetsskifte. För några veckor sedan hade Barn- och utbildningsnämnden ett budgetseminarium, där vi gick igenom året som varit och åren som kommer. Döm av min förvåning när det plötsligt inte pratas om förskolorna över huvud taget, vad gäller satsningar för kommande år. Det kom som en kalldusch när man istället pratar om att man behöver att pengar från förskolan för att stärka upp skolan. En helomvändning som jag inte alls var beredd på.

Är det då inte rätt att satsa på skolan nu när förskolan fått sitt? Jag menar att det inte är det. Den stora skillnaden mellan skola och förskola är att i skolan ligger vi på rikssnittet vad gäller lärartäthet. Det är dessutom så att i skolan är det inte främst pengar och en ökad lärartäthet som är avgörande för att få upp kvaliteten. Ett diagram som Barn- och utbildningskontoret visade oss politiker, visade att samtidigt som lärartätheten ökat de senaste tio åren, så har resultaten sjunkit i samma takt. Detta tycker jag visar tydligt att det är annat som man behöver arbeta med för att få upp resultaten i skolan. Att däremot satsa på att få fler förskollärare i förskolan ger en direkt effekt. Det finns även en långsiktig effekt om vi låter våra små barn få en trygg start och haft pedagoger som hunnit se dem och som haft tid att arbeta med det som de är utbildade till. Nämligen att stimulera barnens glädje att lära, genom lek.  Jag är övertygad om att en sådan satsning skulle ge resultat på kommande elevers studieglädje och motivation, vilket även leder till ökade studieresultat.

Vi arbetar dessutom hårt i kommunen med att få fram fler tomtområden. Vi arbetar med att öka befolkningen. Vi vill att de som får jobb inom kommunens gränser att välja att bosätta sig här. Vi önskar att det är just barnfamiljerna som ska se Östhammars kommun som ett bra alternativ, med vår vackra miljö och närheten till människor och natur. Men, om vi ska få barnfamiljer att vilja flytta till kommunen, så måste vi våga satsa på förskolorna. Jag flyttade till Östhammars kommun innan jag fick barn. Även om jag älskar Östhammar, havet och naturen, så skulle jag nog om det varit i dagsläget funderat en extra gång om jag skulle välja Östhammar eller bo kvar i Uppsala och pendla.

Partiet vilse i Libyen?

Frågan om Sverige ska erbjuda sig att delta i den militära insatsen mot Gaddafiregimen blir allt hetare inrikespolitik. Detta efter att allt fler partier förklarat att Sverige bör bidra med JAS-plan till insatsen. Till och med Vänsterpartiets Lars Ohly, som oftast är den siste att vilja skicka svensk militär utomlands, uttalar sig positivt. Och det till en insats som idag leds av USA. Många vänsterdebattörer har också kommit till samma slutsats.

Själv är jag ingen stark anhängare av den svenska militärmakten. Att lägga ut ungefär 40 miljarder per år är för mig ett gigantiskt slöseri som skulle skapa större nytta i form av bistånd till bl a demokratiutveckling. Att lilla Sverige dessutom promt ska hålla sig med dyrbarheter som egenutvecklade stridsflygplan understryker bara slöseriet. Den eftersmak som den svenska vapenexporten och därtill hörande mutskandaler ger är heller inget som faller mig på läppen.

Trots detta blir jag både förvånad och bestört när jag läser mitt eget partis inställning om tanken på att skicka svenska JAS-plan till insatsen i Libyen.

"Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson, Bodil Ceballos, säger att MP kommer att ta ställning när det kommer en proposition från regeringen.
– Vi har sagt så här när vi har pratat lite löst om det: grundinställningen bör vara att de länder som säljer vapen till Libyen också bör ta ett ansvar i det här läget."

Om man tolkar Bodil Ceballos rätt menar alltså riksdagsgruppen att de som sålt vapen till Libyen är de som ensamma har ansvaret för att hjälpa landets utsatta befolkning? Vi andra då? Vi som är medlemmar i FN, som gärna tar på oss ett generellt ansvar för att bistå världens utsatta?

En inställning om att "den som skitat ner får städa efter sig" är naturligtvis inte hållbar när människor slåss och dör för sin frihet. Alla som har möjlighet att bistå i det läget har ett eget ansvar för att göra det. Vilket andra av mina partikamrater tack och lov insett.

JAS-planen står där de står. Man behöver inte nödvändigtvis tycka om deras existens, men när de nu finns där kan de lika gärna göra nytta.

Människan och dess känsla för risker

Efter två (?) härdsmältor i Japan efter jordbävning och tsunami har kärnkraftsdebatten smått slumrande väckts till liv igen. I Tyskland demonstrerar tiotusentals och regeringen stoppar åtminstone tillfälligt arbetet med att förlänga driftstiden av de tyska reaktorerna. Även i USA verkar debatten väckas till liv.

Det är just nu lätt för en gammal kärnkraftsmotståndare att plocka enkla poäng.

Några jordbävningar eller flodvågor är knappast någon risk under de svenska reaktorernas livslängd. Men poängen med det som nu drabbar Japan är inte om exakt samma sak kan hända här - utan om andra, lika allvarliga, händelser kan drabba den svenska kärnkraften.

Mitt enkla svar är att det redan hänt. Så sent som 2006 höll vi i Östhammars kommun på att se en liknande händelse. Kraftförsörjningen till kylningen av reaktorn avstannade, två av fyra reservaggregat fungerade inte. Hade de sista två dieselgeneratorerna stannat kunde utvecklingen blivit förödande.
Läs gärna mer om detta här.

I grunden handlar kärnkraftsfrågan inte så mycket om teknik eller expertkunskap som förespråkarna gärna vill måla upp. I grunden är det en djup ideologisk fråga. Nämligen om vilka risker man kan acceptera och vilken tilltro till människans förmåga man har.

En vattenkraftsdamm som brister kan döda oerhört många människor, men ett kärnkraftshaveri fortsätter att döda många decennier efter olyckan.

Risken är liten men konsekvenserna kan bli enorma - oöverskådliga i både tid och rum.

Sjukdomsinsikt

Diskussionen om könsfördelningen i östhammarspolitiken går vidare. Efter debatt & val i fullmäktige följer Upsala Nya Tidning upp med en artikel.

Två citat:

"Kommunalrådet Margareta Widén Berggren (S) har inte suttit med i partiets valberedning, men ser inget problem med situationen. Hon påpekar att S under mandatperioden 2002 till 2006 främst hade kvinnor i ledningen för de tunga nämnderna. 

– Och nu har vi lika många kvinnor som män i nämnderna, om man tittar totalt sett."

"Pär-Olof Olsson (M) har suttit med i valberedningen. Han anser att det är ett bekymmer att hans parti inte har lyckats få fram fler kvinnor till de tyngsta uppdragen.

– Uppenbarligen har vi misslyckats. På något annat sätt kan jag inte se det när vi har en sådan snedvriden könsfördelning."

Vad är det man brukar säga om människor med bland annat missbruksproblem?
Det första steget till tillfrisknande är att...

Kommunen som partipolitisk megafon

Det verkar vara lockande att som kommunalråd använda kommunens anställda och hemsida till att marknadsföra inte bara kommunen utan även den egna personen och partiet. Tidigare tendenser i denna riktning har kunnat stävjas i ett någorlunda tidigt skede. Tyvärr verkar den nya majoriteten dock släppt alla ambitioner till partipolitisk neutralitet i kommunens informationsgivning.

Då Centerpartiet och Socialdemokraterna presenterade sin majoritetsuppgörelse skickade inte partierna ut pressmeddelandet - det gjorde kommunen. På kommunens hemsida lät man vidare kommunens anställda inte bara skriva en informationstext om majoritetsbytet - man lät dem skriva en hel hyllningsartikel.

Med formuleringar som "två folkrörelsepartier" "i en ny stark majoritet" markerar man inte bara det upplevt positiva med den nya konstellationen - man markerar dessutom indirekt mot den gamla majoriteten. Om den nya majoriteten är stark och består av folkrörelsepartier är det nära till hands att motsatsvis läsa att den tidigare majoriteten var svag och bestod att partier med sämre folklig förankring.

- En sådan motsatsläsning är antagligen inte avsedd från kommunens informationsansvariga, men man borde nog vara tillräckligt professionella för att se den möjligheten.

Om man nu trodde att detta var en engångsförseelse så vet vi nu att det var fel. Senaste redogörelsen från kommunfullmäktige bjuder på liknande formuleringar.

Inte nog med att man blandar ihop det egna partiet med kommunen när man använder personalen som sina personliga pressekreterare. Vad säger det dessutom om våra ledande politiker i Östhammar att de inte tycker sig klara av att sköta partipropagandan själva?

Konsekvens i opposition och majoritet?

När socialdemokraten Urban Ahlin sågade det egna partiets oppositionspolitik i hemliga samtal med amerikanska ambassaden så sa han något viktigt om många partiers agerande i opposition.

Som oppositionsparti är det lätt att hamna i facket "allt majoriteten gör är dåligt" och samtidigt lägga förslag som man tror är populära men som egentligen inte är allvarligt menade.

I närtid kan man i Östhammar se två intressanta exempel på detta:

1. Kommunens organisation
Efter valet 2006 förändrade den nya majoriteten, där MP ingick, organisationen i kommunens nämnder genom att införa ytterligare en ordförandepost.
Istället för att som tidigare låta majoriteten ta ordinarie ordförande och oppositionen vice ordförande i nämnderna så tog vi i majoriteten båda dessa poster och lät oppositionen få den nyinrättade andre vice ordförandeposten.

Socialdemokraterna blev föga förvånande förbannade över detta - talade i höga ordalag om att "alliansen valde bort östhammarsandan" och liknande.

Inför valet nu i höst kom därför alla partier överens om att avskaffa denna nyordning och återgå till den tidigare modellen. Det räcker med två ordförande i nämnderna i en liten kommun som vår med det goda samarbete som normalt råder mellan majoritet och opposition.

Så vad händer när Socialdemokraterna nu återkommer i majoritet - denna gång med (C) som partner?

Inte nog med att man raskt återinför tre-ordförande-modellen - man väljer dessutom att höja arvodena mot tidigare så att den förste vice ordföranden får lika högt arvode som den andre vice. Detta trots att förste vice ordföranden saknar gruppansvar, vilket den andre vice har mot sin oppositionsgrupp.

2. Satsningar på förskolan
I valrörelsen var alla partier rörande överrens om att ge mer pengar till kommunens förskolor. Personaltätheten har stadigt sjunkit under ett antal år då antalet barn ökat men resurserna förblivit oförändrade. Idag är läget närmast akut - Östhammars kommun återfinns bland de sämsta kommunerna i landet när det gäller just förskolan. Bland annat Socialdemokraterna tog fasta på detta och yrkade därför på två miljoner extra till barn- och utbildningsnämnden så sent som i augusti.

När nu budgeten för 2011 klubbats kan vi se att det inte blir några ytterligare pengar till förskolorna. Detta trots att nuvarande opposition har drivit frågan och (S) lätt skulle kunnat få igenom sitt tidigare yrkande.

Man kan ha många åsikter om hur en kommun ska organiseras eller hur stora marginaler det behövs i en kommunal budget. Men när man säger en sak innan ett val och en helt annan sak direkt efter - då skadas tilltron till politiken.

Att bedriva oppositionspolitik handlar inte om att skrika högst - det handlar om att visa på alternativ och driva förslag man faktiskt tror på. Vad har man annars i politiken att göra?